Som gitarrist står man inför ett mångfacetterat val i sitt sökande efter sitt bästa verktyg för att genom en företrädesvis mindre rörförstärkare som jobbar “lagom hårt” förstärka sina ambitioner till nordiskt färgade blå toner. Tradition, personliga preferenser, ton, form, praktikaliteter såsom reservdelar och modifierbarhet, prisläge, utbud och tillgång är några faktorer.
Om vi tar tradition. Vilken gitarr borde funka för blå toner? Tja, kanske en som historiskt funkat för detsamma. Ett snabbt skrap på ytan och det ser ut som de flesta “klassiska” gitarr varianter är gångbara för att kunna frammana någon form av blåa toner:
Stratocaster:
Buddy Guy, Eric Clapton, Rory Gallagher, Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughan, Robert Cray, Walter Trout m.fl.
Telecaster:
Albert Collins, Roy Buchanan, Mike Bloomfield
Halvakustisk (Gibson 335 och liknande)
B.B King, Otis Rush, Freddie King
Flying V:
Albert King
Firebird:
Johnny Winter
Les Paul:
Peter Green
Jazzmaster:
Magic Slim
Personliga preferenser. Ja det kan ju vara hur “bekväm” gitarren är att bära. Om den sedan också matchar men en grundton hos instrumentet man gillar är man ju nära. Det blir ju möjligen värre om man gillar tonen i ett instrument man inte gillar att bära. Fast om instrumentet i övrigt “klär” en så kan man ju välja att lida lite för den perfekta tonen.
Ton. Ja, sökandet efter “tonen” är ju möjligen ett “svart hål”. Tonträ (!), skruvad eller limmad hals, mikrofonval. Vilka strängar ska man sätta på sitt verktyg och vilket plektrum (ton-plast?) om något ska man välja.
En konstant man gärna glömmer är sin lekamen och inte bara hur den interagerar med baksidan av gitarrkroppen utan armar, händer och fingrar. Dessa extremiteter ska ju läras upp (!) att på något sätt frammana de ljud som sitter i huvudet (sinnet) och vill ut. Kanske denna konstant är mest tongivande av alla faktorer som är tonbildande? Fast nu rusar vi kanske på, dagens fundering var ju kring själva verktyget – gitarren.
En vit blir nog bra tänker jag.